Familjen Kilander

Förlossningen berättad av mamma

Den här graviditeten hade jag mycket förvärkar som spökade. På fredagen den 13 oktober trodde jag att det var dags och ringde till och med och förvarnade Andreas som nu jobbar 1½ timmes bilåkande hemifrån, men det gick över efter någon timme och sen kände jag inget mer.

På söndag morgon den 15 oktober (v 38+2) låg vi sängen och myste ganska länge. Jag tyckte jag hörde ett litet ”klick” inne i magen en stund innan jag gick ur sängen och funderade på om det kunde vara något. När jag vid kvart över nio klev upp för att gå på toa så började det rinna vatten ner för benen på mig. Inte mycket men tillräckligt för att det skulle bli en liten pöl på golvet. Jag sa till Andreas att nu gick nog vattnet och han blev genast pigg. Albin var före mig in på toa och till honom sa jag att nu kissade mamma på sig. Gullungen sa då att han skulle hjälpa mamma in i duschen

Eftersom jag inte hade några direkta värkar så tog vi det lugnt, gick upp och åt frukost och packade det sista i väskan. Efter en stund ringde jag till förlossningen för att höra vad de hade att säga. De ville att jag skulle komma in under eftermiddagen/kvällen för att kolla att det verkligen var vattnet som gått, om inget hänt innan dess och vi var varmt välkomna.

Jag hade värkar lite då och då under förmiddagen men det var inte regelbundet, ganska korta och oftast så långt som halvtimmen mellan dem. Vid elva körde jag bort Albin till mormor och morfar som skulle passa honom. Båda mostrarna var även hemma den helgen så jag tyckte att där fanns det ju många barnvakter som kunde ta hand om honom

Andreas undrade om vi inte skulle ta och åka in till Karlstad och gå lite i affärer under tiden vi väntade på att det skulle komma igång på riktigt. Jag var lite skeptisk till en början men blev snart rastlös och tänkte att det var ju egentligen bättre att sitta i bilen nu, innan värkarna blev för jobbiga. Så vid ett åkte vi till Karlstad och hamnade på McDonalds. Jag hade ingen vidare matlust men tryckte i mig ett meal mest för att jag tyckte att jag var tvungen att ha i mig lite energi. Sen gick vi i affärer en stund och det inhandlades en liten brun söt plyschoverall med huva till bebisen. Strax före fyra kom det några värkar ganska tätt och jag fick ställa mig still inne i klädaffären och andas så då trodde jag återigen att det nog skulle dra igång så vi bestämde oss för att åka till förlossningen.

Väl inne på förlossningen tog en barnmorska hand om oss och jag fick komma in på ett rum och lägga mig på en brits och ta en ctg kurva. Under den halvtimmen som jag låg där fick jag inte en enda värk som kändes ordenligt och när barnmorskan kom tillbaka så kunde vi båda konstatera att det inte hänt speciellt mycket. Vi fick gå ut i väntrummet och vänta på att en läkare skulle kolla ctg kurvan och sen skulle ett odlingsprov tas eftersom vattnet hade gått. När vi satt i väntrummet så sa jag till Andreas att det nog inte skulle bli någon bebis före klockan sju som jag gissat på tidigare under dagen.

Barnmorskan kom tillbaka och hämtade oss vid kvart i sex och vi fick komma in på ett rum igen för att ta ett odlingsprov. Det var hemskt besvärligt att ta sig upp i gynställning med foglossning och stor mage i vägen. Ett prov togs och sen undrade barnmorskan om vi hade någonstans att ta vägen för hon tyckte inte att vi skulle åka hela vägen hem, men det var ingen ide att stanna på förlossningen. Vi sa att vi nog kunde fixa boende i närheten och barnmorskan gick iväg för att ”skriva ut” oss. Jag krånglade på mig alla kläderna och precis när vi var färdiga att gå så känner jag hur det något verkligen brister inne i magen och jag hör ett stort ploff och vatten forsar ner för benen på mig. Jag säger till Andreas att ringa på larm knappen och strax kommer en undersköterska in och undrar vad det är. Oj, här har visst vattnet gått! säger hon. Hon hjälper mig av med kläderna och får in mig i duschen. Ganska direkt kommer en värk som verkligen gör ont och jag har knappt hunnit hämta mig innan nästa och nästa kommer. Det blir nästan inget uppehåll alls mellan dem. Undersköterskan kommenterar att de verkar komma tätt och när barnmorskan kommer in en liten stund senare blir hon förvånad att se mig i fullt värkarbete… hon som precis skrivit in i journalen att vi skulle åka.

Istället blir vi nu visade till ett förlossningsrum och vägen dit är en pina eftersom värkarna kommer precis hela tiden. Väl inne ställer jag mig vid sängkanten och flåsar. Andreas blir tvungen att springa ner och få i mer pengar i parkeringsautomaten och jag får lite panik att han inte ska hinna tillbaka för jag känner på mig att det här kommer gå fort. Jag vill försöka stå upp så länge som möjligt men det är också jobbigt att vara upprätt. Ungefär när Andreas kommer tillbaka känner jag att det börjar trycka på bakåt. Barnmorskan säger till mig att jag måste försöka komma upp i sängen och jag förstår inte hur det ska bli möjligt. Det känns som jag inte kan röra mig alls, men upp i sängen kommer jag på något sätt och blir liggande på sidan. Jag vet inte riktigt om jag börjar krysta direkt men när bebisen kommit så långt att han står och tänjer och jag känner den hemska svidande smärtan får jag lite panik en stund och under ett par krystvärkar vågar jag inte ta i ordentligt, men sen inser jag vad dum jag är och att det snart är över om jag istället tar i för att få ut bebisen. När jag sen börjar ta i igen så säger barnmorskan till mig att jag inte får krysta och att jag måste flåsa. Det är hemskt jobbigt att försöka stå emot krystvärken samtidigt som det gör ont och jag skriker. Med nästa värk får jag ta i och jag känner igen den underbara känslan när bebisens huvud kommer ut och det onda är över. Kroppen kommer efter och jag känner att barnmorskan hjälper till litegrann och liksom bänder ut bebisen.

Klockan 19.06 föds en stor bebis och Andreas säger direkt att det är en pojk till och att det är en Alfons. Jag känner mig lite sliten och pustar några sekunder innan jag orkar ta initiativ till att få honom till mig. Lite blå och slemmig kommer han upp på mitt bröst och jag studerar den lilla varelsen som barnmorskorna tror väger minst 4 kg. Jag orkar dock inte riktigt slappna eftersom jag känner att jag får mer värkar och efter en stund kommer äntligen moderkakan ut och då först känner jag att det är klart och helt tomt i magen. Det allra värsta är dock kvar eftersom jag har spruckit och det måste sys. Jag tyckte det var hemskt vid förra förlossningen och det är lika otrevligt denna gång. Jag gnäller lite och orkar inte koncentrera mig på Alfons utan tycker bara det gör ont. Fem stygn inne blir det får jag läsa i min journal efteråt. Där står också att jag krystade i ungefär 20 minuter.

Tillslut får vi i alla fall lugn och ro och får njuta av vår son

Vid vägning och mätning några timmar senare får vi nästan en chock när vågen visar på 4580 gram och han är 53½ cm lång och med huvudmått 38 cm. Jag hade verkligen inte förväntat mig en så stor bebis, möjligen runt 3800 gram, och jag är glad att jag inte visste vikten innan för då hade jag nog blivit avskräckt från förlossningen. Nu tycker jag inte att det är någon skillnad alls på smärtan i förlossningarna. ONT gör det helt enkelt. Varken mer eller mindre.