Familjen Kilander

Förlossningen berättad av mamma

Natten till fredag den 22 augusti kan jag inte sova och har ”mensvärk” i några timmar, men antar att det är sammandragningar som kan kännas rätt så rejält efter vad jag har hört. Det går över och på fredag känner jag ingenting. Jag är med mamma till Årjäng och handlar och gör en paj och planerar för kräftskivan hos Eva och Andreas på lördag kväll. Är hemma hos mamma och får mat och går sedan och lägger mig som vanligt vid elva tiden på fredag.

Klockan halv tre på natten kommer Andreas hem efter att ha jobbat sen ett på dagen. Han är in till mig och vi pratar lite. Jag säger att vi får väl komma iväg i någorlunda tid på lördag för att hämta barnvagnen som vi bestämt. Andreas säger att hans farfar hört av sig och vill komma och titta på huset klockan tolv på lördag, så vi bestämmer att vi får åka och hämta barnvagnen på söndag istället. Andreas säger också det sista han gör, innan han går ut till soffan och somnar, att vi får hoppas att ”grodan boll” håller sig inne i två-tre veckor till så han hinner med det sista på maskinen han bygger.

Jag somnar om igen men vaknar vid fyra tiden och måste på toa och har ”mensvärk” igen. Kan inte somna om och börjar fundera på om det är värkar. Jag tycker egentligen att det gör ont hela tiden mer eller mindre, men tar tid emellan när det gör som ondast och det är cirka 7 minuter. Efter att jag varit uppe på toa och kissat flera gånger orkar jag tillslut inte ligga kvar i sängen och går tyst upp för att inte väcka Andreas som sover på soffan. Jag börjar vanka av och an i köket och tvättstugan och masserar magen. Jag är fortfarande skeptisk till att det verkligen är värkar som börjat. ”Bullen” ska ju inte ut förrän om två veckor tidigast. Beräknat datum är 5 september och jag har liksom ställt in mig på att han antagligen kommer senare.

Vid halv sju går jag och ställer mig i duschen ett tag och sedan går jag ut och sätter mig bredvid Andreas för att väcka honom. Han är bara en aning trött efter att bara ha sovit tre timmar, men han vaknar i alla fall. Jag säger att jag tror att jag kanske har värkar, ont gör det i alla fall och att jag kanske borde ringa förlossningen och höra vad de säger. Andreas instämmer och jag reser mig upp för att hämta telefonen. Då känner jag hur det börjar rinna ner för benen, eftersom jag nyss kommit ut ur duschen så har jag bara handduken runt mig och det blir en liten pöl på golvet. Jag säger till Andreas som inte sett – Jag tror vattnet gick nu!

Jag ringer förlossningen, men oroar mig fortfarande inte så mycket och säger att jag tror att det är värkar och jag tror att vattnet har gått, därför tycker barnmorskan att jag kan avvakta och se om det kommer mer vatten och ta det lugnt och höra av mig senare.

Jag beordrar Andreas att raka sig och han går in i duschen. Själv vankar jag mest av och an och försöker samtidigt plocka ihop sakerna jag lagt fram på sängen i en väska. Efter en halvtimme ungefär är jag på toa och ser att det är lite blod i trosorna och det är först då jag inser att det verkligen är förlossningen som har börjat. Jag börjar också ha så ont av värkarna att jag knappt vet var jag ska göra av mig själv, varken att ligga eller stå känns bra. Jag ringer förlossningen igen, det är en annan barnmorska den här gången, men jag säger att jag ringt tidigare och nu vill jag verkligen komma in och hon säger att det går såklart bra.

Vid halv nio tiden börjar vi packa in i bilen och sätter hundarna i hundgården. Jag har ringt mamma och sagt att vi är på väg till BB. Och nu bär det iväg…

Jag tycker att det är väldigt jobbigt att sitta i bilen och varje sväng eller gupp känns i magen. I Årjäng stannar vi för att tanka och jag köper en glass eftersom jag inte ätit något. Känner mig inte speciellt hungrig bara sugen på något. I bilen på väg till Karlstad ringer Andreas till Morgan, Elisabeth och Strutz för att berätta att vi är på väg till BB. Jag ringer Lena, men orkar inte säga något mer än att vi är på väg eftersom det kommer en värk.

Halvvägs till Karlstad ser jag att Andreas börjar titta väldigt ofta på mig och värkarna kommer tätare eller mest hela tiden känns det som. Vid Långserud är det 1.45 min mellan värkarna och Andreas kör rätt så fort…

Vid tio kommer vi in till förlossningen och en barnmorska tar emot oss. Hon heter Inga Lill Sundin. Vi får komma in på rum nr 7 och hon tar min journal, patientkort och ID. Det tar ett tag innan hon kommer tillbaka och då vill hon göra ett CTG på mig. Jag tycker det är jobbigt att ligga still med sladdarna runt magen när värkarna kommer, men allt är bra med hjärtljuden på den lille i alla fall. Sedan vill hon undersöka mig och då är jag öppen 5 cm. Barnmorskan föreslår att jag går och tar en sväng i duschen och jag byter om. Men väl på toaletten vill jag bara kissa och sedan vankar jag fram och tillbaka och tycker att det är för varmt för att duscha. Det känns som jag verkligen inte vet var jag ska göra av mig själv och som om värkarna håller på precis hela tiden. Jag säger till Andreas att jag vill gå tillbaka till rummet och testa lustgasen istället. Så Andreas ringer på klockan och in kommer undersköterskan som ger mig lustgasen. Dessvärre tycker jag inte att det hjälper när jag andas in i den. Det visar sig att den inte var på den första stunden, för efter en tag började jag känna av lustgasen. En stund senare kommer barnmorskan in och vill ta CTG på mig igen och undersöka mig. Hon frågar hur mycket jag tror att jag är öppen och jag svarar att jag inte vet. Hon kontrar med att säga att om det är riktigt bra vad tror du då? Jag svarar 7-8 cm. Nej, du är helt öppen säger hon. Nu börjar det kännas som jag är bajsnödig och jag frågar om jag får krysta och det säger barnmorskan att det går bra.

I journalen får jag senare läsa att jag krystade från halv tolv till kvart över tolv, men jag tappade helt tidsuppfattningen och faktiskt så tyckte jag inte att det tog så lång tid att krysta. Jag fick order om att lägga mig på sidan och ha ena benet upplyft med hjälp av barnmorskan i början och sedan med ett av stöden på sängen. Andreas servade mig med vatten och jag drack rätt mycket emellan krystvärkarna. Han försökte även hålla mig i handen men jag tyckte att han var för varm om händerna så det kändes bara jobbigt. När huvudet började titta ut tyckte jag att det gjorde riktigt ont. Det sved något grymt. Barnmorskan frågade mig om jag ville ha bäckenbottenbedövning men jag orkade inte svara och sedan blev det inte av. Under hela krystvärkarna orkade jag knappt säga något, men jag hörde faktiskt allt som sades även om det är svårt nu efteråt att påminna mig allt. Andreas satt där nere och sa att han såg huvudet och att h*n hade mörkt hår.

Barnmorskan säger åt mig att när jag känner att värken är på väg ska jag ta två djupa andetag i masken med lustgas och sedan trycka på allt jag orkar. Jag vet att jag blev mer eller mindre arg det sista att det inte var just den värken som gjorde att ungen kom ut. De allra sista krystningarna gjorde det så himla ont och då skrek jag rätt rejält och emellan glömde jag bort att andas lugnt, men sedan kom huvudet ut och det var en sån otrolig lättnad. Sen bara ”flöt” resten av kroppen ut och jag kände att det även kom mycket varm vätska ut och sekunden senare hörde jag ett skrik och sedan låg det en blå liten varelse på min mage och skrek. Jag tittade direkt vad det var för kön och det var en liten pojke. Sedan kissade han på min mage.

Sen kom det in någon och stack en spruta i mitt ben med något livmodersammandragande. Barnmorskan tryckte på min mage och det gjorde också riktigt ont, men plopp så kom moderkakan och då insåg jag att det var något mer som legat och tryckt på för sedan kändes det verkligen tomt. Sen skulle barnmorskan sy och jag fick lägga upp benen i gynställning. Det gjorde lite ont när hon la bedövningen och de första stygnen kändes inte, men det sista kändes och då fick hon lägga mer bedövning. Två stygn inne och tre stygn ute gjorde hon.

Andreas fick även hålla sin son en stund medan de la torra ”blöjor” under mig att ligga på. Nu var jag, Andreas och lilla Albin en liten familj.

Sedan lämnade de oss ifred en stund. Efter en stund blev jag väldigt kissnödig och vi ringde på klockan och undersköterskan kom för att hjälpa mig. Det var inte helt roligt att kissa men det gick faktiskt ganska bra när man sköljde med vatten efteråt. Jag kände att jag var väldigt sliten då, men tillbaka i sängen kunde man förstås inte sova. Jag hade ju en ”guldklimp” att beundra. Det var skiftbyte en stund senare och två andra barnmorskor kom in och presenterade sig. Den ena skulle sedan väga och mäta Albin. När hon tog upp honom visade det sig att han hade bajsat så det fungerade i alla fall. På vågen låg sedan en 3420 gram tung pojk och han var 52 cm lång. De kollade även gommen, mätte huvudet och antagligen en massa annat som vi inte hann uppfatta. Han fick även K-vitamin i en spruta i benet för det kan de inte göra själv och det behövs för att blodet ska koagulera.

Sedan sa hon att jag fick gå upp och duscha när jag ville och att vi sedan skulle få gå ner till patienthotellet när det hade gått fyra timmar sedan förlossningen. När jag gick upp för att duscha märkte jag igen hur sliten jag var. Det var tur att det fanns en stol i duschen för jag var väldigt nära att svimma där inne. Under tiden la sig Andreas på sängen med Albin på magen och när jag kom tillbaka och hade fått på mig kläderna så satte jag mig faktiskt i stolen. Vid halv fem ringde vi på klockan igen och sa att vi ville gå ner till patienthotellet för vi ville inte missa maten eftersom vi var så hungriga. Så vi plockade ihop våra saker och fick en barnvagn att ta Albin i och sedan så gick vi ner till patienthotellet och fick ett rum.