Vid halv nio igårkväll satt jag vid datorn en stund och som vanligt hade jag inte kännt något speciellt. Helt plöstligt vid 20.37 kommer en värk som gör riktigt ont och jag måste ställa mig upp och andas. Andreas som sitter vid andra datorn får fart och säger, nu är det nog på gång och hoppar direkt in i duschen. Jag är dock inte riktigt lika säker eftersom jag haft mycket förvärkar som spökat i flera veckor och det inte har hänt något mer. Jag går för att ge Alfons hans kvällsgröt och få honom iordning för sängen. Redan efter ett par tre minuter kommer nästa värk och sen fortsätter det så. Värkarna är inte så långa, men de gör rejält ont och de kommer tätt. Jag bestämmer mig för att ringa mina föräldrar för att få dom att hämta Albin och Alfons och de är såklart ute och går med hundarna just då. Efter typ tio minuter får jag tag på dem och de är här på bara ett par minuter. Trots att värkarna kommer tätt har jag inte speciellt bråttom men mamma och pappa säger att jag ska strunta i barnen och komma iväg. De fixar med sig vad de behöver själva. Andreas kör fram bilen och jag bävar inför att sätta mig i bilen med hemska värkar och köra 12 mil till Karlstad, men det finns inte så mycket annat att göra. I bilen fortsätter värkarna att komma tätt men efter 17 km tycker jag att det börjar trycka på och jag säger till Andreas. -Oj, jag tror det trycker på, vilket gör att att han trycker på gaspedalen, men jag känner att det är ingen ide att köra fort. Kommer hon på vägen så kommer hon på vägen och dessutom så tror jag inte riktigt på att det var en krystvärk jag kände för den varade bara i några sekunder kändes det som. Men efter bara någon minut kommer en till och nu känner jag att det här kommer aldrig gå… Precis när Andreas kör om några lastbilar i alldeles för hög hastighet känner jag att vattnet går med ett ploff. -Fan, nu gick vattnet, är min kommentar till Andreas och han får direkt order om att stanna bilen vid vägkanten. Mycket lägligt finns där en parkeringsficka och Andreas tar telefonen och ringer 112. Jag öppnar dörren och försöker ta mig ut för jag känner att jag vill upp och stå, men får bara ut ett ben genom dörren och Andreas får slänga ifrån sig telefonen och hjälpa till att få av mig byxorna och då är huvudet i stort sett redan ute och som tur är får Andreas tag i det kletiga lilla byltet som kommer ut. Jag får upp henne i famnen, hon skriker lite och vi torkar henne med några handdukar som vi fått med oss. Hon föds ungefär 21.50. En ambulans skickas från Säffle och vi åker för att möta den. Efter några mil möter vi den och jag och dottern lastas över i ambulansen. Andreas får snällt köra efter i bilen och vi körs in till förlossningen i Karlstad. Där blir vi inkörda på ett rum och efter en stund kommer moderkaka, jag får sys ett par stygn och sen lämnas vi för lite lugn och ro. Både jag och Andreas har knappt hunnit förstå vad som hänt och detta blir helt klart en minnesvärd grej att prata om. Lilla tjejen vägs till 4330 gram, 53 cm lång och 36 cm i huvudmått. Jag kan helt lugnt säga att trots det snabba förloppet så gick det nästan för lätt. Jag hann ju knappt ha ont alls, känns det som nu efteråt, men det var intensivt när det varade.
Nu är vi hemma igen och tar det lugnt. Andreas ska köra in bilen på recond för den är inte helt vacker innuti i passagersätet. Albin är på dagisresa idag så honom träffar vi inte förrän ikväll och Alfons ska få vara hos mormor en stund till.
080520 Jag och lilla damen i bilen när ambulanspersonalen kommit fram!
080520 Lilla tösen!
080521 I värmland får man inte längre rosa eller blå mössa utan en vit, men i ambulansen fanns en kvar till tösen. Alla på bb undrade vart vi fått den ifrån…