Stackars Albin
Igår morse när jag vaknade trodde jag att dagen skulle bli lugn och ungefär som alla andra… lite lek i lekparken, en promenad på stranden och lite cykling.
Jag och Albin var inne till halv elva tiden och skulle sen gå till lekparken och Albin ville ha cykeln med sig. Det fick han ju även fast jag börjar tycka det är lite svårt att hänga med honom, eftersom jag har ont av foglossning och inte orkar röra mig så fort. Vi var först en stund i lekparken men sen ville Albin därifrån och cykla istället (jag har sagt att han inte få ha cykeln inne i själva lekparken eftersom han lätt kan köra på någon där) så vi tog en tur bortåt på cykelbanan. Vi hann ungefär halva sträckan av det vi brukar köra när plötsligt Albin välter framför mig. Han är cirka 10 meter före mig, så jag springer lite sakta fram för att trösta honom och förväntar mig som mest lite skrubbsår på händerna. När jag tar bort cykeln som han fastnat lite under och lyfter upp honom får jag se att armen inte ser ut som den ska. -Hjälp, tänker jag och inser att han måste ha brutit underarmen… jag kan ju inte mer än erkänna att jag fick lite smått panik först… vad ska jag göra nu? Ringa ambulans eller vad? Jag ringer iallafall Andreas, och nu efteråt säger han att när han fick höra att Albin ”bara” hade brutit armen så blev han lättad, jag lätt nog lite skärrad på telefonen… Han sa att han kommer direkt hem från jobbet och jag börjar gå hemmåt och bära på Albin. Cykeln får stå kvar och Albin blir orolig över att vi lämnar den… jag säger att vi ska hämta den senare. Han skriker men är inte hysterisk och jag gissar på att kroppen tar hand om det onda ganska bra själv. Det tar nog en tio minuter hem och jag går in och får av Albin den långärmade tröjan och funderar på om man ska lägga något kallt på armen eller inte. Jag blir arg på mig själv för att jag inte vet hur jag ska handla i en krissituation. Nappen som vi slutat med för några dagar sedan åker fram igen, jag tänker att det tröstar nog lite. Jag letar fram våra pass och papperen från försäkringskassan så att det inte ska bli något krångel. Det tar ungefär 25 minuter innan Andreas kommer och då testar han och ringa till ”000″ som är larmnummret här, eftersom vi inte vet vilket sjukhus vi ska åka till. Han får däremot som svar att till 000 ringer man minsann inte om det inte är en akut… jamen, om man inte vet och vill ha hjälp och vet att det finns ett larmnummer… då borde ju de kunna hjälpa oss, men icke, inget svar på närmsta sjukhus. (ska tilläggas är ju att det finns massor av små kliniker överallt och säkert flera stycken bara i Dee Why, men vi gissar på att de inte kan åtgärda en bruten hand)
Vi bestämmer oss iallafall för att åka till Mona Vale sjukhuset som ligger en bit norrut från Dee Why. Det tar ungefär 20 minuter med bilen dit och Albin får sitta i mitt knä i framsätet. Han är helt lugn nu och beklagar sig ingenting. Väl på sjukhuset letar vi upp akuten och går in. Ganska snabbt kommer en sköterska som tar hand om oss, väger Albin lite snabbt och ger oss en hög med papper (de måste älska alla sorts papper här nere) och sen får vi komma in till ett barnrum med målningar på väggarna och tv/video att titta på. En yngre man kommer in som presenterar sig som läkare. Nu blir Albin rädd och vill absolut inte visa upp armen, men läkaren säger att han kan ju se på avstånd att den verkar bruten så det ska röntgas först och sen får de se vad som ska göras, men antagligen blir det operation…Det finns ingen anledning att han tittar närmare förrän Albin är lugnare.
Sen blir det en ganska lång väntan och Albin är lite halvorolig. Vi säger att de ska ta kort på hans arm och sedan laga den, men Albin påstår att han inte vågar. När det äntglien blir dax för röntgen går det faktiskt väldigt bra. Jag fick ju inte följa med in eftersom jag är gravid, men Albin hade varit jätteduktig och sköterskan som gjorde det var bra på att få honom lugn trots att inte Albin förstod vad hon sa. När han kommer ut har han fått ett blått klistermärke som det står ”I´m a good boy” på, på tröjan och visar stolt upp den för mig.
Sen blir det väntan igen, innan ännu en läkare dyker upp och undrar om vi fått se röntgenbilderna. Den första läkaren kommer också in och visar oss bilderna. Det visar sig att Albin brutit det ena benet i underarmen och det andra benet är böjt och de säger att det väntar på ortopedens utlåtan, men att det nog inte behöver öppnas för att rättas till utan bara han blir sövd så kan de lägga rätt benen och gipsa. En stund senare kommer de och säger att Albin kommer få komma till operation senare på kvällen runt fyra-fem, detta eftersom han ätit lite vid tiotiden på morgonen och de måste gå minst sex timmar innan han kan sövas. Undertiden lägger man ett tillfälligt gips på armen för att det inte ska röra sig och ömma. När detta är klart är klockan kvart över två och vi undrar om vi kan få åka iväg och äta. Vi har som plan att Albin som nästan redan somnat på väntrummet, kommer somna i bilen och vi själva kan ta en drive-in medan han sover. Efter lite tvekan går de med på att vi åker iväg om vi lovar att vara tillbaka senast halv fyra. Visst säger vioch ger oss iväg. Vi åker hem så att Andreas kan få byta arbetskläderna och sen blir det ett snabbt mål på McDonalds (Albin sover som väntat).
När vi kommer tillbaka till akuten och väntat en stund så kommer en sköterska som inte alls smidig till sättet. Hon är högljud och snabb i rörelserna, vilket skrämmer Albin. Trots att hon bara tar kroppstemperaturen i armhålan och frågar en massa frågor så börjar Albin gråta. Sen får vi ta av Albin alla kläderna, får på honom en blöja och en vit liten rock. Sen är det dax att åka iväg till operation, de tar med hela sängen som står i rummet och vill att Albin ska ligga på den, vilket Albin inte tycker är alls roligt. Han gråter efter mamma och pappa och vi måste hålla honom i handen hela tiden genom alla korridorer. När vi väl är framme vid operationsavdelningen kommer en hel drös med människor in och börjar ställa exakt samma frågor som vi redan svarat på minst fem-sex gånger under dagen. Vi får skriva på några papper (igen) och Albin stortjuter hela tiden så man knappt hör något. Han är rädd, trött och vet inte vad alla människor omkring honom säger. Sen går alla ut och vi får vänta en bra stund till. Albin kollar in några NallePuh leksaker och lugnar ner sig. Vid halv fem kommer de äntligen tillbaka och säger att de ska köra iväg honom. Vi får inte följa med in och de kör iväg med en stortjutande Albin som tror att mamma och pappa lämnar honom… Vi visas till ett väntrum och blir beordrade att sitta still där tills de ringer och Albin ska vara på uppvak.
Ett småkyligt rum med endast två soffor, en tv och en bibel är vad vi får sitta i…. de kunde ju åtminstone haft några tidningar att läsa som på alla andra avdelningar. På väggarna sitter en hel del lappar med vad man ska och inte ska göra. Jag läser och får se att det står att man bara får komma in en anhörig på uppvak… Andreas säger direkt att det går han minsann inte med på. Efter en halvtimme kommer en sköterska och säger att det nog är bäst att vi kommer in på uppvak eftersom han börjar vakna och bara gråter. Sköterskan är väldigt trevlig och go av sig och menar på att det inte hjälper mycket att de står och försöker trösta honom när han ändå inte förstår vad hon säger. När vi kommer in ligger Albin i sängen och gråter hejdlöst, han har svårt att lugna sig när vi kommer, men sköterskorna säger att vi kan få ta upp honom i knät och jag sätter mig med honom i en stol och då blir det snart mycket bättre…. nappen och lite hår att rulla fingrarna i så blir han nöjd 
Han börjar prata om att han inte vill åka hem utan till pizzerian och att han är törstig. Han får lite vatten och efter en liten stund så blir vi iväg sända till barnavdelninge på sjukhuset. När jag ska lägga Albin i sängen igen för att rulla iväg blir han hysteriskt igen och tror väl att vi ska lämna honom ännu en gång, så jag får sitta och åka säng jag också.
På barnavdelningen rullas det fram en liten tv och Byggare Bob sätts på, han får mer vatten och när han återigen klagar på att han är hungrig så får han två rostade bröd med marmelad som han slukar. Två skivor på en gång har jag aldrig sett honom äta förrut. Efter en dryg timme börjar han bli rastlös och vill gå ur sängen. Han hittar leksakshörnan och verkar må prima, men är irriterad på gipset som är ivägen när han ska leka. Vid sjutiden får vi tillslut tillåtelse att åka hem. Det blir ännu ett besök på McDonalds för Albins skull och sen åker vi hem och lägger oss.
Under natten sover Albin lite oroligt. Han ligger bredvid mig och rullar och får inte med sig armen med gipset när han byter ställning. Han är aldrig riktigt vaken, men jag gissar på att han har lite ont. Jag är uppe och ger honom alvedon en gång, men det blir ingen skillnad, så jag fick inte mycket sömn i natt.
Nu idag har Albin varit precis som vanligt… han försöker klättra, leker och håller på. Vi får höra att han inte kan den och den saken, som öppna korken på pennorna eller sätta på sig skorna, men annars verkar inte gipset bekymra honom det minsta. Han skulle gärna försöka cykla om han fick också. För en stund sedan blev han rejält arg på mig när jag sa till honom att gå ner från cykeln som står här i rummet. Han är gipsad från överarmen till handen och ska iallafall första veckan bära gipset i en mittella för att lyfta upp armen så att blodcirkulation kan fungera i handen som just nu är lite svullen. Meningen är väl att han ska ha gipset i sex veckor och om två veckor ska vi tillbaka och röntga och se att allt läker som det ska.
Jag sa till Andreas det att nu får vi väl vara glada att vi inte är i Sverige, för då hade han ju missat hela badsäsongen, här nere är det ju ”vinter” och att hålla oss från havsbad blir inga problem.
Ja, det var gårdagen det, som inte riktigt blev som jag trott.
Albin med gipset när vi kommit hem från sjukhuset
Den lilla söta handen är numera instängd i gips